Post by Helena Bombas Holmström

Jag ska erkänna en sak. Jag är egentligen inte särskilt intresserad av fotboll. Jag följer mästerskap när Sverige spelar, men i övrigt gör jag mig nog bäst vid sidan av planen som publik och skosnöreknytare i S:t Eriks-cupen. Under det här VM:et har något hänt. Jag har insett att det som fascinerar mig inte i första hand är matcherna, utan människorna. Jag läser intervjuer och ser presskonferenser. Letar efter berättelserna bakom resultaten och försöker förstå ledarskapet, gruppdynamiken och kulturen. Jag blir genuint berörd när rutinerade landslagsspelare beskriver en glädje, trygghet och gemenskap som de säger att de aldrig tidigare har upplevt. När de skämtsamt säger att de skulle spela utan målvakt om förbundskaptenen bad dem. Det där går inte att coacha fram genom snygga presentationer eller teoretiska ledarskapsmodeller. Det kräver närvaro, lyhördhet och en förmåga att få människor att både känna sig trygga och vilja prestera. Om några timmar väntar en på pappret tuff 16-delsfinal mot Frankrike. Jag hoppas förstås att Sverige går vidare, men oavsett resultatet på plan hoppas jag att vi fortsätter prata om det som händer vid sidan av. 📸 Bild från 15 juni 03:45. Tillsammans med en blivande landslagsspelare som fortfarande kämpar med skosnörena.